Att just 37°C anses normalt och 38°C och över räknas som feber bygger på gammal forskning från slutet av 1800-talet. Mycket har hänt sedan dess och det är hög tid att vi bedömer feber på ett nytt sätt.
Tillsammans har docenterna Märta Sund Levander och Ewa Grodzinsky ägnat de senaste 20 åren av sina liv åt feberforskning, skrivit flera vetenskapliga artiklar om kroppstemperatur och feber, och en tjock lärobok - Understanding fever and body temperature. Få vet lika mycket om feber som de.
Från en stor studie som startade 2013 samlades data in från 2 000 personer. Resultaten visade bl.a. att människors normaltemperatur till viss del är beroende på ålder och kön.
Barn har oftast högre normaltemperatur än vuxna, och kvinnors normaltemperatur är högre vid ägglossning och veckorna fram till menstruation, såväl som under graviditet. Äldre har tvärtom generellt en lägre kroppstemperatur, vilket innebär att de också har feber vid lägre temperaturer.
Personer med kronisk hjärtsjukdom har något lägre genomsnittlig temperatur, men det mest intressanta med studien var att man inte hittade någon enskild faktor som stack ut när det gällde att förklara de stora variationerna som förekommer mellan olika individer.
Att känna till sin egen normaltemperatur är därför viktigt. Den tar man reda på genom att mäta sin morgontemperatur tre friska dagar i rad, på samma ställe varje gång, förslagsvis i örat, och utan att lägga till några tiondelar. Det finns nämligen inga belägg i forskningen för att man kan göra så.
Enligt DiffTemp® - ett begrepp som Sund Levander och Grodzinsky lanserat och varumärkesskyddat - har en människa feber när hon känner sig sjuk och har en grad eller mer över sin normaltemperatur.
Framförallt när det gäller äldre är det särskilt viktigt att använda sig av det nya begreppet, och sjuksköterskor i äldrevården bör ta reda på sina patienters normaltemperatur. På så vis kan de se att något är fel långt innan temperaturen har stigit till 38 grader, och åtgärder mot en infektion kan sättas in tidigare.
